Vigselringens historia

VigselringAtt bära vigselring har sitt ursprung i romerskt rättsbruk. Ringen var symbol för trohet och användes från början som en bekräftelse att man ingått ett avtal och användes som pant för alla slags överenskommelse. Därefter började man använda ringen som en symbol vid äktenskap, då var det främst kvinnan som fick en ring av mannen. Med ringens ändlösa utförande binds paret samman och är en ständig påminnelse om evig kärlek och samhörighet.

Sedan 1500-talet bär vi vigselringen på vänster hands ringfinger. Detta fastställdes i svensk lag på 1600-talet. Man tror att detta kommer från antikens Egypten då man trodde att en speciell ven gick från hjärtat till ringfingret på vänster hand, den så kallade Vena Amoris – kärleksvenen.

Vår svenska traditionellt släta guldring uppkom när det på 1800-talet blev allt vanligare att kvinnan bar två ringar. Mannen och kvinnan förlovade sig genom att växla två släta guldringar, vilket är ganska unikt för de nordiska länderna. Därefter fick kvinnan ytterligare en ring vid vigseln. Mannens ring bytte status och övergick till att bli en vigselring.

I norden är det vanligast att kvinnans vigselring är den dyrbaraste ringen av de två, ringen är ofta utsmyckad med diamanter eller andra ädelstenar. I Amerika är däremot kvinnans förlovningsring den mest kostsamma och utsmyckade. I större delen av världen är det vanligast att bara kvinnan får en förlovningsring, mannen får vänta tills bröllopet. I Polen bärs vigselringarna på höger hand och i Spanien är det vanligt att mannen får en förlovningsklocka istället.